Sverige förblev officiellt neutralt under andra världskriget (1939–1945), men neutraliteten var långt ifrån okomplicerad. Landets geopolitiska läge mellan stormakterna tvingade regeringen att navigera i ett minerat diplomatiskt landskap.
Den svenska regeringen under Per Albin Hansson valde att hålla sig utanför konflikten. Denna politik möjliggjordes delvis av landets avlägsna läge, men krävde också svåra kompromisser. Sverige exporterade järnmalm till Nazityskland under stora delar av kriget, vilket bidrog till den tyska krigsindustrin.
Ett av de mest kontroversiella inslagen i svensk neutralitetspolitik var tillåtandet av tyska truppförflyttningar genom Sverige. Mellan 1940 och 1943 tilläts tyska soldater resa i svenska tåg, vilket av många uppfattades som en avvikelse från sann neutralitet.
Trots kompromisserna med axelmakterna tog Sverige emot tusentals flyktingar under kriget. År 1943 organiserades räddningen av nästan hela den danska judiska befolkningen — omkring 7 000 personer — som flydde till Sverige med båt.
I takt med att krigslyckan vände mot Nazityskland efter 1943 skärpte Sverige sin hållning mot de allierade. Vid krigsslutet 1945 hade Sverige klarat sig undan direkta krigshandlingar men stod inför en komplex uppgörelse med sin neutralitetspolitik.